Tiden går så himla fort och härom dagen påminde Facebook mig om att det var 2 år sedan separationen från barnens pappa, 2 år som innehållit en hel del...lite tunga och tråkiga saker, en separation är inte enkel när det är barn inblandade, och vi hade dessutom en stor gård och x antal miljoner i lån då är det definitivt inte enkelt.
Men jag har som det är nu en bättre relation till barnens pappa än vad jag haft på en väldans massa år, jag hoppas och tror att han håller med! Även om vi har olika åsikter om en del saker och ibland tycker jag att han är det dummaste som finns på jorden, och det är säkert ömsesidigt! Men på det stora hela, är det så mycket bättre! Jag saknar att inte ha alla barnen hos mig alltid, såklart! Men de är så stora att de själva får välja var de vill bo.
Jag blir så förtvivlad när jag hör om föräldrar som inte kan hålla sams vid skilsmässor och separationer, där barnen kommer i kläm eller där mamma och pappa inte ens kan träffas för att lämna barnen till varandra, skärp er! Vuxna människor! Eller när det kommer in nya partners och de inte kan eller vill träffas, jag menar såklart inte att alla ska eller måste vara en stor och lycklig familj som hänger och är bästa vänner, men vanligt hyfs...igen, skärp er! Tänk alltid på barnen...det är de som blir lidande i sista ändan när vuxna inte kan uppföra sig!
Min åsikt är att en familj kan se ut på så himla många olika sätt, förutom de man har blodsband till så väljer man själv vilka man vill ha i sin familj, eller sitt team, kalla det vad man vill men de människorna som ingår där är de man skulle göra i det närmaste allt för! Jag skulle dock inte hoppa bungy jump, även om någon bad mig ;) I min familj ingår numera tre viktiga personer till, mannen i mitt liv och hans två barn, de har alla tre kommit att bli väldigt viktiga för mig! För dem skulle jag, precis som för mina egna barn, göra vad som helst <3
